En viktig uppgift för säterfolket var att under sommaren slå vallen som växte mellan hus och lador och få in höet för vintern.

Kårebolsäters hus är återställda i ursprungliga skick.

Sveriges fäbodar har i dagarna utsetts till Världsarv av FN-organisationen Unesco. Därmed har allt slit som dåtidens säterjäntor och nutidens entusiaster fått ett erkännande för allt sitt slit genom åren.
Kårebolsätern nordöst om Fastnäs i Klarälvdalen är en av få aktiva fäbodar i Värmland, men med utnämningen i bagaget finns det redan planer på att få till säterliv på fler sätrar som ligger i träda.

Förre landshövdingen i länet Kenneth Johansson var starkt engagerad i arbetet att ge fäbodarna en framtid. Men så var han också Dalmas där fäbodskulturen och fäbodarna ligger tätt. Vilket de också gjorde utefter norra Klarälvsdalen i gamla tider.
I Värmland heter fäbod säter. Norge och Sverige nominerade gemensamt våren 2023 fäbodbruket i sina respektive länder till organisationen. Nu, ett och ett halvt år senare slog nomineringen rot under Unescos möte i Sydamerika denna vecka.
Det finns tre Värmländska sätrar som har djurhållning under sommarhalvåret. Förutom Kårebolsätern håller Norra Loffstrandsätern och Ransbysätern liv i sätertraditionen. Alla tre ligger i Klarälvdalen i Torsby kommun. Klicka på kartan här intill så kan du se exakt var de ligger.
Utöver dessa tre finns en handfull sätrar där ägarna slår gräs och sly för att hålla säterområdet öppet.
Historiskt var skogarna utefter Klarälvdalen fulla med sättrar ditt djurägarna från byarna nere i dalen vandrade upp med sina djur när betessäsongen inleddes.
Även i skogarna i sydvästra Värmland fanns ett tiotal sätrar som utnyttjade skogsbetet.
En inventering, gjord av Länsstyrelsen för tio år sedan, kunde räkna in hela 75 mer eller mindre intakta sätrar. De flesta mindre.
När säter/fäbodbruket nu fått status som världsarv borde det väcka intresse för att återställa de sätrar där det finns möjlighet att rädda både byggnader och återöppna säterområdet från sly och annat som tagit över.
Själva säterområdet var inhägnat för att djuren inte skulle beta där. Det fick de göra på lösdrift i den omgivande skogen. Vallen innanför gärsgårn slogs och användes för ”vinterbete”. skogsbetet var själva idén med säterkulturen. Hemmavid var det odling av matväxter som gällde.

Ingela Kåreskog är djupt engagerad i sin älskade Kårebolsäter. Hon är ordförande i länets säterförening och även med i styrelsen nationellt. När besökare tittar förbi är hon gärna guide och berättar om livet på sätern.
Hon är naturligtvis glad och stolt i dag över att säterlivet uppmärksammas som världsarv.
– Nu ska vi ta vara på uppmärksaheten och arbeta för att öppna fler sätrar, säger hon.

en säter etablerades alltid så djur och människor hade tillgång till friskt och gott vatten.